Boken är skriven av Magda Eggens och gavs ut 2010 och är en
självbiografi som beskriver hur det var att leva under förintelsen.
Boken handlar om Magda som är en av de få som överlevde
förintelsen under andra världskriget. Hon berättar att hon var tvungen att
lämna sitt hem för att bo tillsammans i ett getto med alla andra judar i
samhället. sen får man följa med på hennes resa när de förs med tåg och får
sitta i trånga boskapsvagnar för att komma till Auschwitz. Sen berättar hon om
att man blev skickad åt olika håll så fort man kom fram vissa blev dödade på en
gång och andra fick bli slavar. Hon var en av de få som överlevde allt arbete
nästan utan mat och vatten. Hon berättar att när hon väl blev befria så vägde
hon 28 kg och hade nästan inte orken att gå själv.
Jag tror att hon har valt titeln ”Jag måste berätta” för att
hon berättar om hur det var att leva under den tiden och det är väldigt viktigt
att vi får veta hur det var och att vi förstår hur folk faktiskt hade de under
förintelsen och andra världskriget. I slutet på boken avslutar hon med ”och jag
måste berätta…” så kommer det en sida som hon har rubriken ”Minnen går inte att
förhindra” där skriver hon att det är länge sedan andra världskriget slutade men
fortfarande begås folkmord och tvingas folk på flykt. Har vi inte lärt oss
något av det här? Kan vi inte tro på människans godhet? Hon slutar boken med att
skriva ”ja, det finns hopp för oss människor. Det är min fasta övertygelse.”
Boken utspelar sig under andra världskriget i nord östra
Ungern vart hon bodde innan hon blev skickad till koncentrationslägret och
självklart i Auschwitz vart koncentrationslägren låg. Boken utspelar sig under
hela andra världskriget alltså mellan 1939-1945 och hur man förstår det är för
att hon berättar kortfattat hela sin historia från när kriget började till det
slutade och hon blev frisläppt och kom hit till Sverige.
Det två personerna som beskrivs mest om är Magda och hennes
lillasyster Eva. Hennes lillasyster beskrivs som en liten flicka med långt fint
hår och alltid är flätat och hon värkar vara ganska blyg och är alltid i
närheten av sin mamma. Magda beskrivs som en ganska självständig tjej som på
något sätt värkar kunna hålla sig lugn under allt som hon får vara med om. Som
jag tolkar det värkar hon vara en person som tänker väldigt mycket men håller
de för sig själv. Magda och hennes lillasyster hade en väldigt stark relation
till varandra genom hela boken dom byter till och med namnbrickor med en annan
tjaj för att dom ska få åka till samma arbetsläger.
I början av boken är Magda en väldigt glad person hon
fortsätter ha humöret uppe fast hon åker från olika koncentrationsläger till
olika arbetslägren och tillslut klarar sig och kommer till Sverige. Under hennes
resa märker man att hon börjar må sämre hon får inte mat så de räcker och
ibland berättar hon att hon mår väldigt dåligt men hon är en av de få som
överlevde förintelsen.
Miljön i boken beskrivs på ett bra sätt man får en bild av
hur de såg ut och hur de lät och kanske luktade. T.ex. när Magda sitter i en
boskapsvagn men över 100 personer så för man en bra bild hur det såg ut och hur
de luktade när de låg döda människor och man var tvungen kissa i en hink. Hon beskriver
också så bar hur de lät med de gnisslande tåghjulen och bommarna de stoppade
för dörren för att de inte skulle ta sig ut ur boskapsvagnarna.
Budskapet med boken tror jag är att vi som läser boken ska få
”följa med” på resan under förintelsen att vi ska få en inblick i hur det var
att leva på den tiden, och att författaren vill att vi ska veta vad som hänt
och att de inte är nått vi får glömma bort i historien.
På sida 81 i boken skriver hon ” äntligen, efter 14 månaders
förnedring, psykisk och fysisk terror, svårt sjuk till kropp och själ känner
jag varmt vatten mot min kropp och blir ren. Man ställer mig på en våg. Jag väger
28 kg. min syster Eva väger 26 kg. – ni är fris och ska till Sverige, säjer
människorna som hjälper oss in i de vita bussarna” och de förklarar känslan av
att ha varit fånge i 14 månader och tillslut bli fri och då förstod man
verkligen hur hon och de andra har haft det.
Tankarna jag fick av boken är att det inte kan ha varigt lätt
att leva under den tiden som fånge i över ett år nästan utan mat.
Den här boken
känns väldigt verklighetstrogen och man förstår att det har hänt på riktigt. När
man väl börjat läsa boken så vill man bara fortsätta för att veta hur de slutar,
kommer hon att överleva. Som jag har skrivit tidigare så får man en väldigt bra
inblick hur det var att leva på den tiden och efter att ha läst boken så
förstår man verkligen allvaret under förintelsen.
Boken är skriven ur jag perspektiv och språket i boken är väldigt
uttrycksfullt och ganska varierande. Boken
är skriven i en kronologisk handling alltså får man följa med från början till
slut.
jag skulle kunna rekommendera denna boken om man vill veta hur de var att leva under förintelsen.
